Har hunnit tänka en hel del idag, hjärnan har gått på högvarv. Det här med hästarna eller bara hästar generellt, de är väldigt stora och läskiga djur. Starka är de också och när de väl händer något om man skulle få en spark tillexempel så är det en väldig kraft, man får sig en rejäl känga alltså och det vet jag utav egen erfarenhet. Samma att bli biten av en häst, tänderna är inga hugg tänder precis men nog fan känns det som om de har det när de väl får tag i en. Och att ramla av en häst är ju inte heller det skönaste man kan vara med om och om man ramlar riktigt fel så kan man till och med bli överkörd av häst fan och få sig en fin höstsko på låret, de har jag sett från första parkett. Eller att ramla och landa så tokigt att hela bäckenet vrider sig och det kan jag tala om för er gör nå fördjävulskt ont! Sedan finns det ju sådan små saker som att bli trampad på tån av hästen men det är ju inte heller så mysigt att få en 500kg klump på tån. Har haft en riktigt negativ inställning idag på just de här riskerna som man i princip får räkna med när man hanterar hästar för de är ju bara djur trots allt. Det kan vara världens snällaste, gosigaste häst men det är fortfarande djur det handlar om och man kan aldrig veta helt säkert hur de ska reagera. De kan fan helt plötsligt bara få nå fnatt och slänga iväg en spark eller två och man bara råkade stå på fel ställe vid fel tidpunkt och så vart det godnatt. Så enkelt kan det hända. Men så är det ju med djur. 

Har lite svårt att bestämma mig för hur jag ställer mig till det hela. Allt medför ju risker men man får så mycket tillbaka för det mesta. Nu är det ju några år sedan jag senast hade häst och då var jag mycket yngre och jag tror minnsan att jag var tuffare då, nu har jag gått och blivit en ringrostig häst tjej bara med en hel drös nyfunnen respekt för de här fantastiska djuren. 

En sak jag kan konstatera efter att jag haft de här två tjejerna på gården i en vecka nu är att Havar han var en riktig guldklimp. En sån som honom får man nog bara en gång i livet och jag är så glad att just jag fick spendera hela 5 år med honom. Världens finaste häst som verkligen hade ett hjärta av guld, 5 år och han trampade mig aldrig ens på tån en endaste gång, han var aldrig grinig eller sur han bara va. Helt otroligt, det fanns bara en sådan häst. Och än idag så saknar jag faktiskt honom och lite extra nu när vi har hästar på gården igen, för nu inser jag ju hur jävla lyckligt lottad jag var då. Som man brukar säga you don't know you've got till it's gone och det är så jävla sant.