Tänkt hur allting blivit ändå ☺️
För exakt 367 dagar sedan så satte jag mig på ett plan mot London. Mot ett land där jag aldrig någonsin varit och en familj jag aldrig träffat. För mig så var det stort, jävligt stort, att jag vågade. Vågade ta det steget som för vissa kanske inte verkar vara någonting alls men för mig var det ett sjuhelsikes kliv! Från min familj, min trygghet, till något så skrämmande och läskigt som ett nytt land, ny familj, helt ensam. Jag är stolt. Stolt över att jag gjorde det, stolt över mig själv för att jag vågade drömma och sedan också uppfylla min dröm. För att vara Au Pair var något som jag ville testa på, något som jag drömde om och som jag trodde bara skulle förbli just en dröm. Men så ändrades nåt och jag kände att jag vill åka. Alla tankar som sa jag kan inte blev istället till varför skulle jag inte kunna åka? Jag ville bevisa att jag kan visst också! Främst för mig själv men också till alla andra för visst tvivlade jag på mig själv. Men i slut ändan så bevisade jag inte bara för mig själv att jag kan göra det jag vill och det jag drömmer om utan jag blev övertygad om att jag har vad som krävs, även fast jag ibland tvivlar så kan jag om jag vill.
Så här i efterhand ångrar jag inte en sekund att jag åkte det är helt klart en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Och London London vilken stad, om man kan bli förälskad i en stad så är jag det utan tvekan, helt såld. Därför kändes det som tiden som Au Pair inte var tillräcklig, som att jag kom hem för tidigt. Men det är också en av de sakerna jag inte heller ångrar, att jag kom hem när jag kom hem. Allting händer av en anledning. Vet inte hur jag hade klarat av att få mommos dödsbesked där, så långt hemifrån.
Hela december-januari har varit piss om man får uttrycka sig så. Inte nog med att det var kallt och mörkt och man hade D-vitamin brist och allt så fick man handskas med den mörkaste sorgen också. Och det var just precis någonstans vid den hör tidpunkten som jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Kommer ihåg att det var en torsdag mamma skulle iväg och ha barngympa och jag och Maja bråkade om någonting, kommer inte ihåg vad det var så det kan inte ha varit så viktigt. Men i alla fall mitt där i fejden så slänger Maja ut en kommentar som verkligen har estat sig fast, du borde börja träna du är ju fet som en jävla flodhäst. Just då så träffade det väldigt hårt. Efter att jag kom hem från England så tröstade jag med att äta och det blev inte bättre av att Mommo gick bort och att det var jul och nyår, så ja, jag såg nog ut som en flodhäst ( fortfarande idag men en mindre version hoppas jag) gick upp flera kilo. Efter bråket så gick jag in på toan och vägde mig och siffrorna på den där vågen skrämmde mig. Gick till mitt gamla flickrum, lade mig i sängen och grät en smula. Men sedan kom jävlar i anmanan i mig fram och jag tänkte i helvet heller, nu jävlar ska jag visa henne (Maja) Dagen efter tog jag tag i mitt ätande och la om alla mina matvanor och började träna.
Idag står vågen på - 18 kg men jag har fortfarande en låååång väg till målvikt. Men jag måste ändå ge lite cred till Majken, för det är tack vare henne jag är vart jag är idag. Hon gav mig det där uppvaknandet som jag behövde för att ta tag i mig själv och göra en förändring.
Det är fortfarande hennes ord som ekar i mitt huvud varje gång jag tänker skita i gymmet, jag vill fan inte vara någon jävla flodhäst! (Nog för att flodhästar är rätt så söta ändå) Så med det och allt det andra sagt så ska jag ta på mig trängskläderna och tränan innan sängdags :)
Kommentarer
Trackback
